Rödvin, att rodna när jag cyklar, ridå.

Som barn rodnade jag konstant.

Som tonåring rodnade jag konstant.

Som vuxen rodnar jag ibland. 

 

De som sett mig uppträda med poesi vet att jag alltid ser ut som en babianreve i ansiktet. Det är spänningen, det är nervositeten och blickarna, applåderna! Rodnaden, ridå. (Vafan skrev jag nu för pretentiös uttjatad skit, tror att jag håller på att tappa greppet) Det är alltså helt omöjligt att ta foton på mig när jag uppträder utan att jag ser ut som en blyg tonårsflicka. 

 

Jag har försökt öva bort det här rodnandet. Det går fan int. Tror "livserfarenhet" kommer att öva bort det. Som ung tonåring rodnade jag om en äldre kille från skolan såg mig cykla?!? Jå vet int vad det var frågan om... Men det händer i alla fall inte längre. Kan cykla helt rodnadsfritt här i Åbo. Någonting har i alla fall hänt när jag inte rodnar på samma sätt som förut. 

 

Jag blir också röd av att vara kåt eller av att ha druckit rödvin. DISCLAIMER TILL ALLA SOM BRUKAR DÅKA MED MIG: KÖP INT RÖDVIN ÅT MIG!!! När jag har fest brukar alltid nån komma med en flaska rödvin som present och det harmar mig alltid på grund av min överkänslighet mot rödvin. Så står flaskorna som jag inte ens kan dricka där och jävlas. 

 

Det har alltid stört mig att jag blir röd i ansiktet. Känns pinsamt och barnsligt. Som tonåring fick jag till och med raseriutbrott för att jag tyckte att det var så förödmjukande med det blossande ansiktet. Försöker ignorera det nuförtiden, det hör till showen försöker jag tänka. Och på ett sätt hör det ju till min känslorepertoar. Babianrevefejset är mitt fejs, försöker acceptera det. 

07.01.2019 kl. 13:05

Inspiration

Jag har inte varit inspirerad på över två månader. För mig är det mycket. Före jag började på mitt nuvarande projekt så fick jag inspiration flera gånger i veckan och skrev långa haranger om regeringen och hatet och hjärtat som lyckligt bultar då jag träffar människor som faktiskt inte är assholes. Men på senaste har det varit tyst. Det har varit tysta mekaniska fingrar som våldsamt trycker över tangentbordet. Egentligen är det inte tysta händer det är våldsamma tröttsamma jag måste för att jag vill skriva resten av mitt liv händer. Det har inte funnits en glädje för skrivandet, trots att jag varit nöjd med resultatet har skrivarglädjen inte funnits för proceduren. 

 

Måste man alltid ha skrivarglädje? Nej. Men det känns mer betydelsefullt för mig då. Det känns som att texten faktiskt haft känsla när den blivit till. För mig är sådant viktigt. 

 

Idag började jag läsa Ray Bradburys Fahrenheit 451. Är på sid 90 och det känns som att mina händer hittar ord till mitt projekt som inte har fått bli formade förut. Det språk som Bradbury har är ofantligt genialt och jag hade lite tappat vägen med mitt projekt. Men när jag läser dystopier brukar jag alltid hitta sånt jag behöver. Jag vet vad jag skriver nu. Jag vet och jag vill och jag skriver det.

 

Stod i duschen idag och grät över de karaktärer jag utvecklat vidare. Stod där med vattnet som skållade min kropp. Kräftan med tårar och inspiration, det är vad jag är. 

Sminklös men inspirationsrik

05.01.2019 kl. 01:16

Morgan

I slutet av året 2014 ville jag och mitt ex skaffa katt. Vi sökte runt efter folk som skulle ha kattungar men hittade inte riktigt nån katt som vi nöjde oss med. Det var kanske mest ett skämt i början också, vi tänkte nog inte på att en katt är ett liv. Jag var 18 och tänkte aldrig på konsekvenser, en katt hörde liksom till tyckte jag. 

 

På nyår 2015 var jag full som vanligt och hade bjudit in en jävla massa folk från baren hem. Både jag och mitt ex var sådana människor som vinglande skrek att "nu är det efterfest hos mitt!!!!". Så det var säkert femtio pers där på Skutnäsgatan i Jeppis. Festen var helt hysterisk och jag är förvånad över att polisen inte dök upp. Jag började obligatoriskt gråta över vad nån anti-feminist sa, han var såklart tvungen att sitta bredvid mig i soffan och sedan försöka trösta mig när jag var så svag. (Blir ännu idag fittig när jag tänker på det där.) Efter att jag gråtit sönder mig själv hittade jag en kvinna från Terjärv bredvid vessan. Hon visade bilder på sin nya telefon. Bilderna var av hennes nyfödda kattungar. En suddig bild av en svart och vit katt som jamade trycktes i mitt ansikte. Det var Morgan. 

Fyra veckor senare hämtade vi honom och han började bo hos oss. Vi valde namnet från ett par alkoholflaskor vi hade hemma, hans egentliga namn är Captain Morgan... (Det visar kanske på att jag var 18 haha) Jag hann bo med honom i ungefär åtta månader före jag flyttade till Åbo. Morgan stannade med mitt ex i ungefär tre år och jag hälsade på katten när jag var i hemstaden.

För två månader sedan hämtade jag ner Morgan till Åbo. Han trivs här och älskar att gosa med vem som än stiger in genom dörren. Han väcker en ofta fem på morgonen genom att riva på balkongdörren, ibland ligger han ovanpå bröstet på mig och jamar i ansiktet för att jag inte stiger upp tillräckligt snabbt för att mata honom. Jag är väldigt glad över att ha honom här och jag känner mig mycket älskad. Det är lite underligt att ha en så klängig och pratsam katt, när katter vanligtvis brukar vara ganska sura. Visar väl bara på att alla djur har egna personligheter (ganska logiskt egentligen). Det känns som att han är mitt barn när jag pratar så mycket om honom åt folk, det blir väl lite så när han är beroende av mig. Mitt barn, Morgan. 

30.12.2018 kl. 14:56

”Rosanna har blivit lite retad igen, hon pjasar sig bara”

Jag håller på att läsa en mellanåldersbok som jag ska recensera till Ny Tid. I den här boken blir huvudkaraktären sporadiskt mobbad av klassens flickor och jag slängdes tillbaka till den tid när jag själv upplevde mobbning. Jag har inte tänkt på de här minnena på kanske tre år och jag har inte pratat så här detaljrikt om det sedan tonåren.

 

När jag var 11 år gammal så hade jag armarna fulla av blåmärken från att ha blivit nerknuffad i trappor och kastad mot cykelställningar av ett par pojkar från klassen. Under den tiden kallades jag dagligen till "äcklig" & "ful" och när jag inte klarade av de här kommentarerna och lät tårarna rinna hånades jag för att jag inte klarade av att bli kallad till det jag ansågs vara. Det var inte bara pojkar som deltog i mobbningen. Ett par flickor såg då sin chans att klättra i statusstegen och spred rykten om hur jag var utvecklingsstörd. 

 

I gamla dagböcker från den tiden har jag i detalj beskrivit hur jag ska ta livet av mig själv genom att på vintern hoppa från en bro i Larsmo, samt vilka namn jag skulle nämna i mitt självmordsbrev som polisen skulle få. Jag hade tur som fick stöttande vänner och det är nog anledningen till att jag lever idag. Mina vänner for med mig till lärarrummet efter en hysterisk rast för att berätta om det som pågick. I lärarrummet bröt jag totalt ihop och låg på en matta och hyperventilerade. Min klassföreståndare kom in i rummet och frågade av jumppaläraren vad det var frågan om. Jumppaläraren svarade med: ”Rosanna har nu bara blivit lite retad igen, hon pjasar sig bara”. 

 

När klassen skulle på utflykt och läraren hade hyrt en för liten minibuss var vi tvungna att sitta hoptryckta ovanpå varandra i den. Personen som brukade ropa mest glåpord åt mig blev placerad bredvid mig i minibussen. Han skrek åt busschauffören att han inte ville sitta bredvid mig för att jag är så hemskt ful och "efter i huvudet". Chauffören kom då fram till oss och sa "jag ser inget fel med den här flickan och jag tycker att hon ser söt ut, du kan inte ropa sånt åt folk, de kan bli ledsna". Det här var första gången en vuxen hade gått mellan mobbningen och när jag kom hem grät jag för den överväldigande tacksamheten jag kände över att en vuxen hade sagt emot. 

 

Kommentaren om att jag bara fånar mig har fastnat i mig. I tonåren har österbottnisk hälsovårdspersonal sagt liknande till mig när jag berättat om psykiska svårigheter jag lever med. Vilket förmodligen är orsaken till varför jag tog tag i min psykiska ohälsa först i 20-årsåldern. Jag tror att jag inte skulle vara lika sjuk idag om nån annan vuxen än busschauffören satt stopp för diskrimineringen. Jag vet inte hur lärare idag ser på mobbning men jag hoppas fan att det är bättre än då jag var 11.

Det värsta var kanske att inte bli tagen på allvar och det har gjort att jag har svårt att lita på auktoriteter. Men jag har i efterhand insett att det heller aldrig tar slut om stora strukturer inte börjar ses över. Hela systemet vi lever i baserar sig på att vi hackar ner på dem som behöver hjälp och drar nytta av dem. Jag talar naturligtvis om kapitalism. Den form av kapitalism vi har idag grundar sig i att väst utnyttjar ungefär resten av världen och drar sedan ekonomisk nytta av detta. Varifrån tror ni att en 11 åring drar idén om att håna den som är svagast? Från de stora ekonomiska strukturerna faller det ner till så små saker som att 11åringar knuffar ner den psykiskt sjuka klasskamraten i trapporna. Att det politiska klimatet vi har lutar åt ett visst håll syns ju såklart i hur barn behandlar varandra. Jag tror inte att det är något djuriskt med att mobba varandra, det är makt som det handlar om och hur vuxna ser på makt, det är sånt som barn snappar upp och härmar. 

 

Att lärare lär sig hur man ska hantera mobbning vet jag inte om egentligen hjälper i längden när det handlar om inrotade strukturer. Det är vuxna människor som borde behandla varandra med respekt och på ett jämlikt sätt. Men nej satan att sånt händer när pengar och makt är viktigare än medmänsklighet. Det är en ledsam tanke jag går med; att det aldrig tar slut. Och det tar ju aldrig slut om inte majoriteten säger emot. 

01.12.2018 kl. 18:39

Ett liv, en vardag som aldrig tar slut

Ett liv, ett system som aldrig tar slut. Mönstret vi lever i som aldrig tar slut. När jag kör bil i Åbo känner jag så. Hur meningslöst avgaserna som trycker sig genom mina slemhinnor dödar mig långsamt är. Att långsamt dö i en värld som egentligen är priviligierad. Hur meningslöst det är när empati inte existerar, siffror på konton existerar mer än jämlikhet. Att dö långsamt med kapitalismens påverkan är priviligiet som jag blivit nedärvd. 

 

En norm som aldrig tar slut. Ett liv där jag ska vara tacksam över att få dö långsamt av folksjukdomen som kallas pengar. 

18.11.2018 kl. 19:14

A whimper


"This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper."

13.11.2018 kl. 02:32

Min svenska och min finska

I dag är det Svenska dagen. 

Det finns en enda orsak till varför jag kommer att kunna skriva skönlitterärt i mitt liv i framtiden (ens på deltid). Och den orsaken är att jag är finlandssvensk. 

Det ligger en tacksamhet i att få tala svenska i det här landet. Det ligger priviligier i att få pengar från fonder och att det radas upp människor som tror på ens finlandssvenskhet. Jag identifierar mig som finlandssvensk och skulle säga att mitt liv präglas hårt av den identiteten. Jag har nyligen börjat uppträda på en sorts svenskblandad finska och jag har blivit välkomnad på ett sätt som jag inte trodde att var möjlig. Men jag är ju fortfarande finlandssvensken som låtsas kunna finska. 

Jag älskar att prata svenska, för då känner jag mig som mitt mest äkta jag. Det beror väl på att jag blivit uppväxt med det språket och alla andra språk blir därför sekundära i min identitet. Därför ogillar jag att prata finska, för den person som jag blir då jag pratar det, är en person jag inte känner. Den personen härmar vad andra säger och försöker trycka ut sina ord ur munnen desperat för att dölja sin egentliga identitet. Jag kan prata finska om situationen kräver det, men jag ogillar det eftersom det känns främmande. Att våga vara annat än finlandssvensk är något jag börjat arbeta på. Min finskspråkiga identitet. Att hitta sina egenskaper i ett annat språk än sitt modersmål. 

Att vara finlandsvensk konstnär är en priviligierad position i Finland eftersom det är mycket lättare att få pengar för sitt arbete. Men ungefär där stannar de fördelarna. Språkdiskrimineringen existerar och den är problematisk. Ett mångsidigt och kulturrikt land har flera språk än ett enda. Att våga lära sig andra språk är ett stort steg från ens comfort zone. Jag har vågat ta det steget, för att det är ett krav i Finland att kunna kommunicera på finska. Men jag gör det också för att det ligger en nyfikenhet i att utveckla min identitet. För nån dag sätter väl det trånga rummet stopp för vem man kan vara. 

I dag är svenska dagen och jag försöker bredda min finlandssvenska identitet samtidigt som jag behåller den som min grund. Ett arbete som känns svårt men nödvändigt. 

06.11.2018 kl. 09:56

Jag saknar spänning i livet

Jag har en crush på en kändis och det är så jävla pinsamt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Ibland märks det att jag bara är tjugotvå år gammal för jag tror inte att femtioåriga kulturtanter blir förtjusta efter att ha träffat en kändis två gånger liksom. Eller vad fan vet jag. Kanske tanter också får kändiscrusher och trånar efter snygga finlandssvenska karar vid olika kulturevenemang (men herregud det gör de ju, nu när jag tänker på alla författarkvällar och bokmässor och direktsända tv-program som jag deltagit i har femtioåriga kvinnor stått och fnissat bredvid de här kararna). Tänk om jag egentligen är före min tid och inte alls egentligen är omogen! Det kan ju faktiskt vara så att jag är trettio år i förväg och trånar liksom på förhand.

Jag är ju i ett förhållande (snart tre år!) och så här realistiskt så vet jag att det liksom aldrig sku hända något mellan mig och kändisen på riktigt. Vill inte ens att det ska hända något romantiskt, utan jag vill bara ha drama och vill att det ska hända något spännande i mitt tråkiga satans finlandssvenska liv!! Det är alltså nån sorts fantasi som jag skapat efter att ha träffat den här människan i fyllan två gånger (det här blir bara värre och värre ju mer jag skriver). 

I tonåren hade jag en massa kändiscrushar men de människorna träffade jag ju aldrig och jag var nästan ännu mer pinsam då än vad jag är i dag. Skillnaden är väl att jag har träffat den här människan och jag vill att det ska bli drama, jag vill att folk ska skvallra på uteserveringar, jag vill att Hbl ringer mig när jag har krapula halv nio på morgonen och frågar om jag och KÄNDISEN är tillsammans. Hbl! Svenskfinlands skvallerblaska! Ring mig och fråga om jag har juttu med hen!

 

Förstår ni hur tråkigt mitt liv är? 

02.11.2018 kl. 23:48

Roligt och kiva

AAhh vad livet är roligt och kiva!! Man kan bara sätta sig i en gul och skojjig Föli buss och följas åt med alla teinin som skriker åt varandra om hur kiva livet är när de får stirra på skärmar hela dagarna. Susa förbi Domkyrkan och fundera om faktiskt någon ber till, ber till, jag ber att min bok blir bra, snälla jag vill att min blir bra. Folk frågar om min bok och det enda jag kan säga är att: "den blir bra". 

Vad livet är roligt och kiva när mejlet om att "Hopi-hopi med boken nu Rosanna, hopi-hopi" och jag hoppli galoppli stakar mig genom texter. FUCK MIN BOK. Helt bokstavligt jag knullade min bok, mina ord är mina barn. Jag kommer nog aldrig närmare ett föräldraskap än det här. Som en häst med rage galopperar jag genom ett liv med tusentals deadlines. 

Vad livet är roligt och kiva när man är priviligierad kakka-apina som på riktigt är full av en massa skit som går runt och skiter ner sig själv av sin egen högfärdighet "min bok, min bok, min bok, min bok" är det enda som kommer ur mig. När folk vill veta hur jag mår så säger jag "min bok och mina keikkor, jag är på scen det där datumet, kom och se mig där och där, här har jag keikka, kom och se på då jag gör reklam för min ofärdiga bok". 

Vad livet är roligt och kiva när jag försöker tvinga mig själv att bli glad av gillningar, hjärtformationer, komplimanger, tusentals komplimanger och det räcker aldrig. Det räcker aldrig hur mycket uppmuntran jag än får, måste alltid arbeta hårdare och måste alltid tänka på hur jävla bra min bok ska bli. 

Vad livet är roligt och kiva när mina drömmar håller på att uppfyllas men jag vet inte om den här egenskapade pressen är något som jag kan hantera. 

31.10.2018 kl. 10:17

Veckans gigs!

ONSDAG

POETRY SKAM Kl. 19.00

Vid Musikcafé After Eight, Jakobstad

Jag kommer att läsa pinsamma dikter från min tonår. Redan nu på förhand när jag övat så har jag knappt klarat av att läsa upp det som står för att det är så pinsamt! Fina dikter om hur jag är kär i finlandssvenska kändisar och om olycklig kärlek utlovas. Ett tillfälle som man får skämmas vid helt enkelt. 

 

 

TORSDAG 

POESILÄSNING & SCENDISKUSSION Kl. 17.00

Vid scen Blåbärslandet, Helsingfors bokmässa

Vid bokmässan kommer jag att sitta och prata om mitt skrivande och specifikt hur jag skriver estradpoesi. Även lite texter ur mina *prisbelönta* Störd dikter kommer att bli upplästa. Kom dit så att stolarna inte ekar så tomma! 

 

 

FREDAG 

KALIBRERINGSPOET 

Vid Bottenslam, Doo-Bop Club, Vasa

Jag kammade hem första plats i Bottenslammet förra året och jag är i år kalibreringspoet i slammet. Ett Poetry Slam är ju en tävling där publiken ger poäng. Det betyder att publiken ska testa att ge poäng före själva tävlingen börjar. Den som är kalibreringspoet brukar vara en person som vunnit förut och som är beredd på att få underliga poäng. Ses i Vasa!

 

23.10.2018 kl. 22:50

Roxanna, 22

Poet bosatt i Åbo, ursprungligen från Jakobstad och bor ibland på Houtskär.

Studerar litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och skriver litteraturkritik.

Politiskt intresserad och älskar att gå i demonstrationer. 

@spurgupoeten på Instagram