Solen skiner

Solen skiner

och Sannfinländarna är Finlands näst största parti 

 

Solen skiner 

och jag låter som en lågstadie-elev när jag börjar den här dikten 

med att säga hur solen skiner 

 

När det som egentligen skiner är enkel hatretorik 

där rasismen går förklädd som ”invadrarkritik” 

 

Solen skiner 

är namnet på den här skrivuppgiften säger 

lågstadieläraren som röstade på en person som är öppet islamofob

där det som är jobbigt hatas längst in i en garderob

I lärarens klass sitter flertal barn med en sol inte som får lysa 

 

Solen skiner 

över den som röstar sägs det 

Och det är just därför inte alla får känna värmen

 

Solen skiner 

ett brinnande klot som värmer oss, 

som värmer mig som värmer dig som värmer 

den som ensamt går och väntar på besked

Värmer den som inget har den som allt har den som allt vill ge

 

Dagen efter valet skiner solen 

och strålarnas värme får inte förglömmas 

Den värme som vill väl 

som vill kasta farväl 

till ekonomisk olikhet

För en likställd allmänhet

kommer alltid en sol att skina

 

Bild från idag när jag skrev dikter vid ån

15.04.2019 kl. 15:17

Författarporträtt

Voj kikkeli vad snygg jag är på min författarbild! I onsdags blev det officiellt med min bok, att jag faktiskt kommer ut med Strömsöborna i höst.

Bild av Niklas Sandström Photography

Det är jävligt spännande och jag är lite rädd inför tanken att folk faktiskt kommer att läsa, men mina personer är redo för att visas inför andras ögon. Det samhälle som jag har hållt på med i snart två år börjar äntligen bli färdigt. Runt 300 sidor med ungefär tjugo huvudkaraktärer - fattar knappt själv att jag skapat ett samhälle ur de sociala mönster jag studerat.

 

Strömsöborna är alla dem som är fucked up på ett eller annat vis, och jag blev nästan själv fucked up på vägen dit. Läs mer om Strömsöborna här: 

https://www.forlaget.com/bocker/stromsoborna/

09.04.2019 kl. 16:06

"För alla" på tissin

JAG MÅR SKIT. Jag vill skrika ut till hela världen att jag aldrig mer ska fara till Helsingfors. Jag hade tre euro för lite på kontot så var tvungen att ringa min mamma om pengar för att ens slippa bort. Att sitta i buss tillbaka när spyttorna ligger en nära till hands är ett enda helvete. "Int måst man ju dricka så mycket". Fel. Det måst man när finlands stressigaste stad har en i sitt grepp. Det är möte efter möte och när man sitter på möte där folk drar ut vokalerna så att det riktigt klingar spåran om det, så inser man att ens dialekt alltid kommer att låta som en österbottnisk traktor jämfört med dem. Såklart måste kaljatanden dras ut efter att jag fått raivari på folk som snavar över ens fötter i Kampen. Därför hamnar man på överprisad bar med nån som egentligen inte vill bo i Helsingfors men som fick jobb och hupsis så blev de en av miljonen. Aj det är Vänsterförbundets valfest som jag int kan missa nåmen då far vi. Inom loppet av en kvart köper jag dricka för 50€, sätter en fejktatuering med Vänsterförbundets slogan "För alla" på tissin och tappar bort alla mina kaverin. Sen mitt i allt är man i Berghäll (man hamnar alltid i Berghäll ingen skillnad vart man egentligen skulle). Där man halvt ligger på en stol, halvt gråter om sin barndom. Morgonen efter vaknar man på kaveris soffa och minns allt nolot man sagt. I Onnibus kryper morkkisen fram och det enda man vill är att se den där skituga Åboån som liknar min nersmutsade själ. Och jag inser att det får räcka nu. VÅGA SÄGA NEJ TILL HELSINGFORS!

31.03.2019 kl. 21:39

Tamagotchi master

Igår fick jag inte studerat någonting överhuvudtaget och jag tänkte på hur stor skillnad det är mellan grundskolan och akademiska studier. Det finns ingen som disciplinerar en här, vilket jag kanske ibland borde bli.

Första gången jag fick kvarsittning var som 10 åring. Var tvungen att sitta och stirra in i väggen på grund av att jag hade lekt med två Tamagotchin, en i vardera hand samtidigt, under lektionstid. Önskar nästan att sådan disciplin skulle utföras från akademins sida ibland när jag nu sitter här i Arken och ser på Youtube videon om aliens. 

Mina Tamagotchin var mycket viktiga för mig där ett tag. Jag hade lyckats ha i liv min Tamagotchi i 22 dagar (vilket var mycket länge) och dess död var en veckas lång juttu jag sörjde. Mina föräldrar hade bestämt sig för att vi skulle till Veljekset Keskinen, ett jättelik varuhus som ligger i utkanten av Österbotten. Jag fick inte ta med mina Tamagotchin in i varuhuset, eftersom mina föräldrar tyckte att jag var för beroende av den. Vi spenderade säkerligen fyra timmar i butiken och när vi återvände till bilen - var min älskade Tamagotchi död. Dödsorsak var att jag inte hunnit städa bort dess kakka tillräckligt snabbt. Jag blev så arg på mina föräldrar att jag vägrade prata med dem på över fem timmar. 

Det är en del av vuxenskapet att själv klara av att behärska sig. Jag är inte ett barn längre med Tamagotchin i vardera hand. Jag ska klara av att sätta gränser för hur många alienklipp som är tillräckligt och när arbetet ska utföras. Det är en jobbig balans för mig det där, att veta när mina intressen tar överhand och när det mest kritiska skolarbetet borde göras. Därför har min studietid också försenats med ett halvår, för att jag skrivit på en diktsamling istället för att studera. Vilket kanske inte helt är skit det heller egentligen. 

29.03.2019 kl. 14:20

Generation Sexbomb

Webbkolumn publicerad i Ny Tid 11.3.2019

Generation Z är födda ungefär mellan 1995 och 2010. Jag är född i slutet av 1995 och är uppväxt med översexiga Bratzdockor som tryckte upp sina Spice Girls-rövar i mitt internetförtrollade sinne.

Jag fullkomligt älskade de där rövarna, brösten som trycktes fram ur silikonformaten och bröstvårtorna som syntes genom t-skjortorna. Det var förtrollande att popkulturens kvinnor dansade provokativt och visade upp sig själva. Jag ville också visa upp mig, jag ville också bli sexigheten personifierad. Jag gick därför med mina knubbiga ben och med min babyfettsmage över dagisgården med en magtröja på mig. Magtröjan hade ett Madonna-tryck och jag kände migerg så satans sexig. Stolt visade jag upp en dans som jag övat hemma inför de andra femåringarna.

Detta beteende har fortsatt sedan barndomen, urringade tröjor och provokativa slagord om mitt könsorgan betecknade mina tonår. Trots att jag frivilligt målat upp en bild av mig själv som en sexuell kvinna, har jag inte alltid varit bekväm med den rollen. Som när jag började studera och tejpade bröstvårtorna inför gulisevenemangen, eftersom jag var rädd för att män skulle tafsa på mig när jag blivit tillräckligt full. Bekräftelsen av att få vara en snygg, sexig och tillräckligt attraktiv kvinna exploderade under alla alkoholstinna eskapader. När jag legat i buskar under studie-evenemang och spytt så har jag i efterhand frågat av mina vänner: ”Såg nån kar på min röv då jag låg och spydde?” Knullbarheten är ständigt i bakhuvudet, att min kropp ska duga för den manliga blicken har varit en av grundpelarna i mina beslut.

Det finns bikinibilder, lingeriebilder, dansbilder, tissibilder och så vidare, som på eget bevåg sätts ut på sociala medier dagligen. Dessa bilder är en feministisk metod där feminint kodade individer sätter ut lättklädda bilder för att äga sin egen sexualitet och kropp. Vilket kan ses som paradoxalt eftersom denna kroppskamp förs genom nakenhet mot en blick som eftersträvar nakenhet. Däremot är nakenheten utförd på egna villkor och i syfte för att stärka jaget. Därför har jag alltid funderat en extra gång innan jag satt ut lättklädda bilder; gör jag det för mig själv eller för att jag lärt mig att vara sexig inför andras blickar? Svaret är inte ensidigt och jag anser att raserandet av patriarkala hierarkier sällan görs genom ensidiga metoder.

Mina egna erfarenheter kan såklart inte stå för en hel generations, däremot hur omgivningen format min generation är väsentligt när det gäller kroppspolitiken. Varför yta och image är så viktiga idag för mina jämnåriga baserar sig på den kultur jag växt upp i som barn. Förmodligen därför som representation av kroppen blivit ett allt mer populärt verktyg när det handlar om gräsrotspolitiken. ”Det personliga är politiskt” är ett slagord som aldrig tycks ebba ut, speciellt inte i tidevarvet av Instagram. Där är uppbyggnaden av självkänslan efter en uppväxt av instabil sexualitet en gemensam faktor bland feministiska influencers.

Ladydahmer, fitnessfeministen, notondietanymore, mikaelikjol och moaericsons är kända svenska kroppspositivister på Instagram som återtar sina kroppar genom att sprida bilder av sina icke-normativa kroppar. Deras mål är att få se ut som de vill, oavsett vad beskådaren anser om bilden. För mig och andra i Bratzgenerationen har sexighet varit en premiss i den identitet vi ska formas till. Att få se andra personer som vågar äga sig själva har varit inspirerande och ögonöppnande.

I en kultur där vi blir upplärda att vi aldrig är tillräckliga, har konsumtionen varit den påtvingade utvägen. Samhället kastar bilder på oss som vi aldrig kan uppnå, vi får lära oss att endast genom konsumtion kan vi uppnå våra ideala jag. Varje kommersiell sexbild som har syftet att få oss att konsumera är en reducering av vår självbild. Därför är det modigt att i icke-kommersiellt syfte våga dela bilder av sin kropp, eftersom samhället inte egentligen tillåter frihet kring hur vi använder våra egna kroppar.

Min favoritlåt som femåring var Tom Jones Sexbomb. Vilket måhända låter komiskt men som vuxen är det sorgligt att inse vad mina juckande femåriga höfter älskade så hårt. Och det jag älskade var en patriarkal struktur.

 

 

11.03.2019 kl. 21:32

Här sitter jag 00:30 och lyssnar på Pantera medan jag fortsättningsvis är autistisk

Jag sitter här hemma nu en lördagkväll och lyssnar på Pantera nyktert. Vet inte om jag lyssnat på Pantera nykter förut, tror det bara blivit så att ölburken letat sig till munnen när deras låtar smygit sig genom spellistorna. Överlag så har jag prestationsångest över att ha en blogg. Därför jag aldrig skriver någonting hit, därför jag inte heller delat inlägg på fb osv osv.

Mina tankar kretsar kring morgondagen. De vrider sig och är rädda inför att öppna upp sig till allmänheten. Imorgon publiceras en extremt blottande artikel och radiodokumentär där jag medverkar. Har gråtit ungefärligt fyra gånger idag endast på grund av att jag igen kommer ut ur autist-skåpet. Det är en enda plåga att säga det. Autist Autist AUtistAUTISTEN skriker det i huvudet studsar det ur folks ögon när de pratar med mig och det är alltid så jävla tröttsamt att berätta. Är så rädd att bli stämplad, att jag nu inte ska få arbete igen, inte ska få en partner igen, att jag inte ska bli respekterad igen för att det nu blir officiellt på ett helt annat sätt än förut.

Men jag måste antar jag. Måste berätta om hur det är att leva på det sättet jag tänker, på hur mina inlärningsmetoder och motoriska funktioner inte är på samma sätt som majoriteten. Så imorgon kommer det ut mer publikt än förut om hur jag fungerar, vilken avvikelse jag har helt enkelt. 

Det är mycket sårbart att sätta sig i den här situationen men jag vill att folk ska få veta, vill att folk ska våga lyssna på någon som är stämplad att vara avvikande. 

24.02.2019 kl. 00:30

Tio år sedan jag senast var singel

Är singel nuförtiden. Det är svårt och jobbigt. Svårt att komma hem till sig själv. Jag känner inte mig själv tillräckligt bra för att klara av att se på mig själv ensam i en lägenhet och inte känna ett obehag inför mig själv.

Senaste gången jag var singel längre än fyra månader var jag 13. Tretton år. Jag var ett barn som nyligen fått mens och som försökte sitt allt att se vuxen ut med urringade toppar, pillifarkun och skriktendenser. Har väl fortfarande skriktendenser men på ett mer ödmjukt sätt nuförtiden. Ödmjuka skriktendenser, låter som ett pk punkband från Göteborg haha. 

Försöker umgås med vänner mer och försöker gräva ner mig i arbete. Har oskojjat 11 olika frilansgrejor just nu utöver manuset. Måhända smått överdrivet men jag behöver sysselsättning. Om jag inte har något varenda dag och varenda sekund förlorar jag greppet och börjar dricka. Jag måste fokusera på arbete för att jag är så dålig på att hantera kärleksstuff. Känns sorgligt att jag inte klarar av att hantera sådant men jag försöker. Det får ta tid och det får bli som det blir.

24.01.2019 kl. 11:40

Rödvin, att rodna när jag cyklar, ridå.

Som barn rodnade jag konstant.

Som tonåring rodnade jag konstant.

Som vuxen rodnar jag ibland. 

 

De som sett mig uppträda med poesi vet att jag alltid ser ut som en babianreve i ansiktet. Det är spänningen, det är nervositeten och blickarna, applåderna! Rodnaden, ridå. (Vafan skrev jag nu för pretentiös uttjatad skit, tror att jag håller på att tappa greppet) Det är alltså helt omöjligt att ta foton på mig när jag uppträder utan att jag ser ut som en blyg tonårsflicka. 

Jag har försökt öva bort det här rodnandet. Det går fan int. Tror "livserfarenhet" kommer att öva bort det. Som ung tonåring rodnade jag om en äldre kille från skolan såg mig cykla?!? Jå vet int vad det var frågan om... Men det händer i alla fall inte längre. Kan cykla helt rodnadsfritt här i Åbo. Någonting har i alla fall hänt när jag inte rodnar på samma sätt som förut. 

Jag blir också röd av att vara kåt eller av att ha druckit rödvin. DISCLAIMER TILL ALLA SOM BRUKAR DÅKA MED MIG: KÖP INT RÖDVIN ÅT MIG!!! När jag har fest brukar alltid nån komma med en flaska rödvin som present och det harmar mig alltid på grund av min överkänslighet mot rödvin. Så står flaskorna som jag inte ens kan dricka där och jävlas. 

Det har alltid stört mig att jag blir röd i ansiktet. Känns pinsamt och barnsligt. Som tonåring fick jag till och med raseriutbrott för att jag tyckte att det var så förödmjukande med det blossande ansiktet. Försöker ignorera det nuförtiden, det hör till showen försöker jag tänka. Och på ett sätt hör det ju till min känslorepertoar. Babianrevefejset är mitt fejs, försöker acceptera det. 

07.01.2019 kl. 13:05

Inspiration

Jag har inte varit inspirerad på över två månader. För mig är det mycket. Före jag började på mitt nuvarande projekt så fick jag inspiration flera gånger i veckan och skrev långa haranger om regeringen och hatet och hjärtat som lyckligt bultar då jag träffar människor som faktiskt inte är assholes. Men på senaste har det varit tyst. Det har varit tysta mekaniska fingrar som våldsamt trycker över tangentbordet. Egentligen är det inte tysta händer det är våldsamma tröttsamma jag måste för att jag vill skriva resten av mitt liv händer. Det har inte funnits en glädje för skrivandet, trots att jag varit nöjd med resultatet har skrivarglädjen inte funnits för proceduren. 

 

Måste man alltid ha skrivarglädje? Nej. Men det känns mer betydelsefullt för mig då. Det känns som att texten faktiskt haft känsla när den blivit till. För mig är sådant viktigt. 

 

Idag började jag läsa Ray Bradburys Fahrenheit 451. Är på sid 90 och det känns som att mina händer hittar ord till mitt projekt som inte har fått bli formade förut. Det språk som Bradbury har är ofantligt genialt och jag hade lite tappat vägen med mitt projekt. Men när jag läser dystopier brukar jag alltid hitta sånt jag behöver. Jag vet vad jag skriver nu. Jag vet och jag vill och jag skriver det.

 

Stod i duschen idag och grät över de karaktärer jag utvecklat vidare. Stod där med vattnet som skållade min kropp. Kräftan med tårar och inspiration, det är vad jag är. 

Sminklös men inspirationsrik

05.01.2019 kl. 01:16

Rosanna, 23

Poet bosatt i Åbo, ursprungligen från Jakobstad.

Studerar litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och skriver litteraturkritik.

Mitt neutrala tillstånd är att vara upprörd. 

@spurgupoeten på Instagram