Köp int wc-kukkan

Det har blivit mer regel än undantag att vessan går sönder/stockas efter att vi haft fest. I vår gamla kämppä, i vår nuvarande, förmodligen i vår kommande lägenhet kommer den att gå sönder. Den stockas eller liknande så måst man ringa huoltomies dejour på lördag/söndag morgon. Så kommer en man med tatueringar som är 188 cm lång och är av estnisk bakgrund och förmodligen underbetald för det arbete han gör, så kommer han stegande in och ser trött på vessan. Medan han står där och poundar upp papper och mitt kakka tänker jag på att hans händer nästan rör i mitt klockan-tre-på-natten-i-fyllan-kakka. Vid dörrgaveln står jag och stryker håret ur fejset och säger att "ja ojoj oli vähän juhlaa eilen" och sugproppen gör ett plaskande ljud så att en liten pappersklönt flyger på hans arbetsskor.

Tillslut får han uppgrävt en satans wc-kukka ur rören. Får vara slut med wc-kukkan framöver. 

Publicerad 13.05.2018 kl. 20:54

På ett turkost sängöverkast låg mina vänner och lyssnade på mig

Nu har jag dåka upp alla mina vinstpengar. 

 

Nåne. Men jag dåka faktiskt igår. Hade en liten gigantisk hemmafest hos mitt och sambons, runt 45 pers dök upp på våra 42 kvadrat. Vet inte ens hur det var fysiskt möjligt men fest var det i alla fall. Det var en kombinerad inflyttnings- och vinnarfest som jag i efterhand anser vara en av mina favoritfester någonsin.  

 

 

I mitt sovrum med balkongdörren på vidöppen gavel stod jag med mina dikter i handen och läste för fina vänner. Tror att det kanske är en av mina top 10 favorit moments som hänt åt mig. Folk sitter i solnedgång på mitt turkosa sängöverkast medan jag läser upp dikter om autism. Jag var så lycklig. Tack till alla som vill mig väl, det är som ett stort långfinger åt de som mobbade mig i lågstadiet, se på mig nu för fan: den där emotionella nörttin som nu står med sina 5000€ och får applåder i sitt eget sovrum. Mina vänner är så fina, är så tacksam för att de stöder mig. 

Publicerad 12.05.2018 kl. 21:35

Och så hände det här.

Jag har tänkt liva upp den här bloggen igen. Egentligen är jag ju ingen bloggare, inte ens en riktig skribent. Jag råkar nu bara vara emotionell och ha överdrivet bra självförtroende, vilket gör att jag vågar skriva dikter. Dessutom är jag även allmänt förbannad så då blir det ju så här. 

 

"Så här" är då alltså att jag vann första pris i Arvid Mörne tävlingen. När jag fick nys om tävlingen för första gången var jag kanske 15 och hade nyss börjat skriva dikter på allvar. I år var tredje gången jag skickade in och jag kan helt ärligt säga att en av mina största drömmar har varit att någon dag få vinna det här priset. Mitt namn står på en lång lista med namn där folk är författare och jag har fått ryggdunkar av kultureliten och jag har fått hånleenden och sarkastiska gratulationer och jag har fått tårar och skratt och kanske lite avund. Men främst har jag fått bekräftelse om min titel som poet. 

 

Jag säger inte längre att "jag ska bli" poet, 

för jag är poet. 

Publicerad 08.05.2018 kl. 21:21

ABS-bromsar

Jag fundera här nyss då jag var och slira med bilen om jag ens är värd att vara här. Liksom varför jag är värd att sitta med dyra kläder i minusgrader och slira runt med bilen i rondeller när det sitter andra i världen som bara drömmer om att få slira iväg till en annan verklighet.

Det var svartis ute på vägarna nu och därför lag jag märke till att ABS-bromsarna stampa igång. Hur vet jag ens vad ABS-bromsar är? För att när jag var 17 år gammal gick jag i bilskola. I bilskolan fick man lära sig att nyare bilar har sådana bromsar och det är ju keikkor och grejor liksom. Hur många vet vad ABS-bromsar är? Bilskolan, körkortet och andra skedet och bilen och bilförsäkring kostade många tusen euro. Nå, det är för att jag kommer från en bakgrund som har pengar. Har alla pengar? Har alla möjlighet att slira med bilar i rondeller?

Varför är jag värd att göra det här och andra inte. Det är så ofattbart orättvist och jag kan inte ge upp min solidariska tanke. Jag borde väl vara tacksam och kyss världsordningen i röven, men jag kan inte. Jag kan inte vara tacksam över att jag får bli värderad högre än andra i världen. Så sitter jag här med någo Pätkis mini-bites och ska vara tacksam.

Publicerad 22.12.2017 kl. 01:33

Bilder på min dator

 

Publicerad 05.11.2017 kl. 03:21

Kladdkaka

Alltså är jag int lite för gammal för det här? Den här provokationen och det här motsättande jag konstant håller på med. Har jag int kommi över det här med att vara så jävla alternativ. Nä, tydligen int ännu över det nej. Leva för att stå för en image. Min imago är att vara SÅ HÄR. Och min image dör aldrig ut. Hur har jag ens lyckats?

Jag är som en kladdkaka med en surprise man egentligen inte vill ha. Typ gummybears fyllning. Vid första utgrävningen slafsar en färggrann bit ut och man inser att det inte alls var det man ville ha. Men man äter det ändå för att man har betalat för det. Man har förväntat sig en sak men det kom en annan slafsig bit ut och den biten är min image. Jag är en slafsigt färggrann kladdkaka. 

Publicerad 05.11.2017 kl. 03:09

ZPG

Om jag sku villa så sku jag kunna få mina bröst att bli till spenar. Det är helt absurt för mig. Ett litet frö inuti mig och sedan skulle tissarna hänga och slänga, droppa och en tjock vätska med protein och jag har en varelse som använder dem. Lockar inte direkt. En hjälplös varelse som skriker och skriker efter min spene skulle vara syftet, mitt syfte som livföderska. Denne individ skulle ta upp ofantliga resurser. Resurser som borde fördelas på annan nivå, som kunde rädda andra. 

Att skaffa barn är en självisk handling. Kanske en av de mest själviska handlingarna som finns. Att vara ledare eller fostrare på annat sätt är ungefärligt lika högt på listan. Min åsikt är att varenda par på planeten behöver inte skaffa barn, eftersom det redan är överbefolkat. Jag står för zero population growth (ZPG) och det är någonting som det borde pratas mer om. En likadan ökning som befarats senaste årtiondena är något som inte kan fortsätta. Detta på grund av utrymmes-, och resursbrist som redan råder till viss del. Alternativt kunde de länder med hög levnadsstandard dela med sig mer, men haha som om det sku hända.. 

Så klart behövs det nya liv. Många kommer säkert med flit missförstå mig och börja gaphalsigt skrika om rätten till att få barn. Javisst, det är din rätt och det är på dig hur ditt ekologiska avtryck förökar sig genom dina spenar. Jag syftar på att alla inte kan fortsätta i samma linje med att föda mer människor i samma stigande takt som tidigare, det är inte hållbart. 

Publicerad 05.11.2017 kl. 02:42

Vad ska du bli eller är du redan?

Det var en ekonom igår som frågade vad jag ska bli. Flera, flera, flera gånger kom det frågan om varför jag inte vill bli lärare. Och jag kunde inte forma orden som var min ideologiska stafettpinne åt hen. Det var inte godtyckliga svar, det enda som gick igenom var att bli fostrare. Jag ville förklara att jag är mitt jobb, jag vill inte bli någonting jag redan är. Jag är inte min förvärvsinkomst men jag är metoden. Metoden är att forma ord. Och jag är orden. 
Publicerad 15.10.2017 kl. 12:22

Fri som en satans fågel

Jag går en kurs som heter Djuren i litteraturen och jag har via denna kurs insett att jag inte tycker om fåglar. 

Förra veckan hade jag och min grupp ett föredrag om Orwells Animal Farm, Aisopos fabler och om Kalle Anka. Det gick helt fantastiskt bra och att inse strukturerna i dessa olika typer av djurcentrerad litteratur var inte speciellt svårt. Detta föredrag var ett av de få som gått riktigt bra under min studietid och jag hade bra fiilis resten av veckan. 

Denna vecka är det däremot fågelvecka och jag blir irriterad av att ens se fåglar utomhus just nu. Igår såg jag en V-formation med fåglar och jag blev genuint glad över att de flyger iväg till varmare breddgrader. 

H som i Hök är ett verk vi ska ha läst till fågelveckan och jag borde veta bättre än att bli irriterad över småsaker, men såklart blir jag irriterad. Jag har ännu inte lyckas komma igenom den och jag hakar upp mig på hur skribenten för fram sin tematik genom det här djuret. Jag tycker att valet av djur är otroligt dåligt. Förmodligen eftersom jag är rädd för fåglar på grund av alla jävla måsar som anfallit mig genom tiderna. Språket är också otroligt störande och jag känner mig ointresserad. Jag känner att jag hatar fåglar. 

Ganska intressant är det ändå att jag kan förkasta ett verk bara på grund av att jag ogillar djuret i fråga, inte sant? 

Publicerad 17.09.2017 kl. 20:16

Aj just jaa Jesus och Jumala finns ju också

Jag förstår inte hur folk klarar av att vara så vanliga. Hur de bara klarar av att stiga in i ett rum och bli till en del av andra människor. Hur man blir antagen till utbildningen i rätt sätt att använda strumpbyxor. 

När man är på baren så lyckas folk hålla i sina stop på ett nonchalant sätt, de riktar sina glas åt mitt håll och stopen viskar åt mig att: nu ska jag sup men endå va snygg men ändå ganska äcklig men endå lite ful. Jag står där som en handfallen makaronipåse som försöker balansera det där glaset mellan mina titties. Jag förstår inte hur folk klarar av att vara så vanliga. 

När man står, bara står och tittar på varandra utomhus i en ring. Så hissas ett Marlboro paket fram och alla står där och stirrar på varandra och sen drar någon en juttu från ett skribaläger år 2009 och jag bara aj just jaa Jesus och Jumala finns ju också. 

Fötter som går och det är linjer, folk står i linjer. Men det är ändå liksom ett kaos. Det är som om ingen annan ser att alla står i formationer. Citymarkets kassa är nog helt omöjligt den här tiden på fredagar säger min vanliga kaveri och jag vet inte hur folk klarar av att vara så vanliga. 

"Ett ped" säger en bekant på en snap som hen sänt åt mig. Och jag bara aj just jaa Kokkola finns ju också. Så går jag och sätter på mig lila ögonbryn och skriver Kokkola på armen, för jag vill minnas att det finns. 

Så står du där i en kö med såna strumpor som bara täcker undersidan av foten och som inte ska synas när man har skor på sig. Och jag förstår inte hur man inte får fel i huvudet av såna strumpor. Jag ser bilder på strings och jag vet inte hur folk klarar av att vara så vanliga. 

Läkare rör i mig och jag vill dö. Det känns som att beröringen aldrig kommer att gå bort. Random människor rör i mig och folk verkar vilja röra i varandra. Och jag blir så innerligt arg på hur vanliga folk tycks vara. 

 

Publicerad 07.08.2017 kl. 22:44

Jag är en människa med försmak till lonkero. Mina passioner i livet är poesi och att kritisera samhällsstrukturer.