Vad handlar dina dikter om?

Denna fråga är min absoluta hatfråga. Jag skriver inte i någon speciell diktform som jag genast kan säga att är min. Jag skriver om det jag vet och händelser som jag hittar på. Föreslagningsvis kunde jag säga att jag skriver om mig själv. Men det är inte helt sant det heller.

Jag skriver för scenen men jag skriver också i bokformat och för skrivbordslådan. Jag skriver för politiska syften, för att väcka och bedöva. Mest skriver jag för publik och för att det ska läsas. 

 

Jag skriver i rim och reson.

Jag skriver i kaos och explosion.

Jag skriver om döda igelkottar.

Jag skriver om tårar och avklippta barndomslockar.

Jag skriver om att vara annorlunda.

Jag skriver så mycket att jag tillslut måste börja avrunda. 

 

Jag skriver för att det är det enda jag kan. Jag skriver för att det är det enda som får mig att orka ro i hamn. 

Jag skriver för dig men mest kanske för mig. Jag skriver om det som hänt och annat galej. 

Och jag skriver. Jag skriver så att det blir tröttsamt. Jag skriver så att det ger kraft.

Och jag skriver för att kunna visa att jag faktiskt inte är helt dum. Jag skriver för att ordstaplande är mitt opium. 

 

Det skriver jag om. Hoppas det besvarar din fråga. 

Rosanna
Publicerad 17.03.2017 kl. 12:13

Roskis

Ofta, på ett sarkastiskt sätt hånar jag mig själv. Det ligger såklart en del sanning bakom som vill skada genom dessa ord. 

Någonting jag har blivit van med att höra, är att jag borde färga om mitt hår till en neutralare färg. Så att jag ska få jobb och sådant. Så tycker många, många äldre människor oftast. Jag jobbar inte med mitt hår så jag förstår inte riktigt hur det kan vara relevant. Dock kan ju folk bli uppretade på hur man ser ut och man får ju absolut inte se normavvikande ut. Hemska tanke med mångsidig befolkning!!!

Eftersom jag blivit van med att folk känner sig förpliktigade att kommentera mitt utseende har jag börjat med en egen strategi. Denna strategi innebär att jag hånar mig själv för att avdramatisera mitt utseende. Oftast brukar folk inte kommentera något om man själv redan hånat sig själv. Så därmed är det också en strategi för att slippa höra negativt om sig själv från någon annan. Det tar nämligen inte lika ont om man själv säger det. 

Nu låter det säkert ganska löjligt att jag har strategier för att dra bort uppmärksamhet från mitt utseende, när jag nu faktiskt själv har valt att se ut som jag gör. Men jag känner att jag måste se ut så här. Det är pakkoulkonäkö. Då jag inte uttrycker min personlighet genom min stil blir jag olycklig och fejk. Otroligt fejk. Jag kan inte låtsas se ut som någon annan vill, det är för fan mer obekvämt än g-strings att vara någon annan. 

En mening jag brukar håna mig själv med är "Jag ser ut som en rosa roskis". Folk brukar oftast dra på munnen åt det, för det är ganska sant. Men jag borde inte behöva håna mig själv för att andra ska slippa göra det. Det skulle vara roligt att få bara vara för en gångs skull. 

Denna bild är tagen av Roland efter att jag sagt att jag ser för fittig ut

Strax före denna bild hånade jag mig själv, fick tillbaka svar om att jag inte ska säga sådant om mig själv. Detta är mitt ansiktsuttryck av att få ett sådant snällt svar tillbaka. 

Rosanna
Publicerad 14.03.2017 kl. 23:31

I stjärnorna finner du svaret

Jag har alltid tyckt att jag är tjock. Jag har tyckt att jag har varit så ful att jag gått ner över 20 kg och jag har valt bort kläder för att jag hatat mig själv så innerligt. Det är tröttsamt och onödigt - nu får det vara slut på det. 

Idag gjorde jag någonting nytt. En bild på min ganska nakna kropp publicerade jag på instagram. Och jag är så stolt, så stolt, så stolt. 

Jag vill försöka tycka om mig själv, det här är ett genuint försök. 

Rosanna Fellman
Publicerad 08.03.2017 kl. 23:28

Purana & Banadol

Min smärttröskel är låg. Mycket låg. Därför innehar jag inga tatueringar eller hål gjorda med hjälp av nål. Ofta önskar jag mig att min smärttröskel inte skulle vara så låg. Att vara sjuk skulle i så fall inte vara ett så stort problem som det är nu. 

Sällan får jag huvudvärk men nu har jag helvetisk värk.

Så står man i apoteket och stirrar på alla lådor. Bokstäver flyter ihop och då heter medicinerna Purana och Banadol. Då vet man knappt vad som är upp och ner. 

Kanske jag sitter på taket i källaren med mina Puranas. 

Mina hjärnmuskler krampar och mina tårar är min hjärnas svett. Purana parantaa. Några få ögonblick till så är det över. Blinka lite till och så är det glömt. Banadol befriends. 

Xanna
Publicerad 22.02.2017 kl. 01:12

Det här är jag

Om jag skulle beskriva mig själv som en alkoholsort skulle det vara lonkeron. Lite äcklig och försöker göra sig mer extraordinär än vad den egentligen är.

Mitt favoritämne är jag. Så mycket ”jag” att jag översvämmas av mig själv. Talar alltid om mig själv.

Jag är jag. Svår att beskriva men gör det ändå ofta. Folk säger att jag är störande och over the top. Folk säger också att de tycker om mig. 

Det krävs mycket tålamod och förståelse för att orka med mig i längden. Men jag ger också givande diskussioner om jag uppskattar ditt sällskap. Inspirerad och kaotisk. 

Österbottning men nu i Åbo. Förälskad i en jätte med orange hår, han ser ut att bo under en bro. Jag har en katt som bor i Jeppis. Live keikkor gör att jag orkar med Åbo.

Jag är fullständigt inkompetent, därför är jag poet.

Vill inte leva men vill inte heller dö, lever i ovisshetens limbo.

Lite obehaglig, ganska egendomlig, special flower, högljudd men ändå tyst.

Skriver ganska dåligt men ändå tilltalande på en höger eller vänster.

Dessutom är jag arg.

Lär väl märkas i slutändan (i reve?!) vem jag är.

Xanna
Publicerad 21.02.2017 kl. 01:01

Jag är en människa med försmak till lonkero. Mina passioner i livet är poesi och att sitta på wc.