Min första diktvideo!

 

 

KU 131r 

Så heter blanketten på Kela  

 

För att få rehabiliterande psykoterapi krävs det att du  

Ber om att få intyg 

Ber om att få ett b-utlåtande 

Snälla ge mig ett B 

Utlåt ett papper med ett b åt mig 

Så att jag kan få 57,60 per gång så att jag många gånger kan gå till någon som kanske någon gång kan få mig att acceptera mig själv 

 

Ber om att få träffa någon som kan ge mig rätt papper 

Man ramlar bakom printerns färger på tryckta papper där känslor blir till olika bokstavskombinationer av diagnoser, man får ringa flera gånger om lediga tider  

”Nej jag tar inga nya patienter”  

– så får man ringa och mejla och hitta nån som kan ge en ett B och vänta på att man ska få fylla i ett papper som kan ge en 57,60 per gång och nån gång hoppas jag på att få prova på att bli till någon som är synlig för nånting annat än att vara ett utlåtande 

Det är brist på utlåtanden om B och man står fallen från psykiatrins händer man faller genom olika avdelningar och möter olika människor där man är tvungen att berätta samma historia igen igen igen och efter att ha fallit i rätt händer är man alltid tvungen att vänta och söka efter rätt ord som kan ge utlåtande om vart man ska och man står i köer till personer som kan ge en svaret på KU 131r 

Ber om att få ge ett papper till en institution som kanske ger mig hjälp att få gå hos någon som skriver ner på ett papper vem jag är 

Och på ett papper är jag ett B 

14.10.2018 kl. 18:59

Kolumn till Ad Lucem

Att våga älska sin nästa 

Skolorna har nyligen börjat och i höst påbörjar jag mitt fjärde studieår vid Åbo Akademi. Jag tänker på alla dem som börjar i skolan denna höst. Jag tänker på min första skoldag. Jag började första klass år 2002 och jag var en av de få eleverna i min klass som inte grät den där första skoldagen. Däremot så blev jag en av dem som grät mest av alla under hela grundskolan.

Det började med att jag inte fick stå tillsammans med de andra flickorna, på grund av att jag hade en t-shirt med en bild av Madonna på mig. En av flickorna hade fått höra av sina föräldrar att popkulturen förespråkar synd och därför blev jag utanför den dagen. Den flicka som utövade mest mobbning i min klass var med i en väckelserörelse och hon talade ofta om sin tro. Ju mer utfryst jag blev och ju mer elaka kommentarer jag fick, desto mer började jag hata religion. Jag började förknippa kristendom med mobbning i och med den mobbning som jag utstod. I tonåren började jag håna kristna och kallade troende individer för ”idioter” och ”svaga” eftersom jag kände mig hotad och traumatiserad. Jag tog avstånd från alla människor som var troende och sökte mig till andra typer av grupperingar. 

Enligt enkäten Hälsa i skolan upplevde 7,3 procent av elever i åk 4 - 5 att de blivit mobbade minst en gång i veckan under 2017. Sju komma tre procent är en hisnande hög procentenhet och är absolut en oroande siffra. Jag önskar ingen den vardag som jag fick utstå i lågstadiet och diskriminering är ett av de största problemen i dagens Finland. Respekt är en av de egenskaper som behövs för att mobbning inte ska uppstå. Att respektera andras tro och kunna leva i symbios med andra är något som krävs för att mobbning inte ska uppstå. Speciellt nu när Finland blivit allt mer mångkulturellt krävs det respekt mot dem som inte liknar en själv. 

När jag började studera i Åbo träffade jag alltmer människor som inte alls liknade det jag själv varit kring. Jag lärde känna personer som var kristna och som förespråkade respekt på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Mobbning var något som jag förknippade med religion – vilket inte stämmer. Att hysa respekt inför andra individer oavsett kön, läggning och religion är kritiskt för att kunna leva tillsammans i ett samhälle. Vilket är något jag insett efter att ha vågat öppna upp mig själv. Trots att man är av olika åsikt och har skillnader kring filosofiska grundstenar innebär det inte att hatet ska få flöda fritt. En medmänsklig syn gentemot alla människor krävs för att alla ska kunna leva i ett jämlikt samhälle. Att 7,3 procent av fjärde- och femteklassisterna upplever mobbning varenda vecka är för mycket. Jag har vågat ta steget från att känna hat mot religion, till att respektera andras tro. Såsom Jesus sade: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv. Intet annat bud är större än dessa.” 

 

Ad Lucem 3/2018

 

Källor: 

Institutet för Hälsa och Välfärd i Finland, resultat från deras enkät Hälsa i skolan 2017 

Nya Testamentet, Markusevangeliet, 12:31 

14.10.2018 kl. 01:50

Mörk humor bland popcornstämjda älgar

Recension av Malin Klingenbergs ungdomsroman Älgflickan i Ny Tid nr 9/18. 

Malin Klingenbergs nyaste ungdomsroman Älgflickan behandlar allt från spänning och kärlek till grön aktivism och smuggling av popcorn till skogens älgar. Klingenberg har tidigare samarbetat med illustratören Joanna Vikström Eklöv i böcker såsom Den fantastiske Alfredo (2017) och Patrik och pensionärsmakten (2010). Med Älgflickan tar Klingenberg steget från bokslukarålderns böcker till ungdomsromanen.

Johanna börjar i högstadiet och hennes bästis Sandra har övergett henne för de populära tjejerna. Uppbrottet mellan dessa två gör att Johanna söker sig till kojan i skogen, där hon bestämmer sig för att tämja en älg. Huvudkaraktären Johanna är inte den typiska ”pojkflickan” som använder flanellskjorta och bekväma jeans. Hon är mycket mänsklig och visar starka känslor, något som den typiska tonåringen också gör. Johanna är jordnära och föredrar älgar framom hästar – ett uppfriskande personlighetsdrag i en ungdomsroman.

Trots typiska grepp som förekommer i de flesta ungdomsromaner är tonen i Älgflickan inte genretypisk. Med en taktfast rytm i språket och med en huvudkaraktär som är rapp i käften förmedlas en humor som är genuint rolig. Johannas ironi ger också stundvis komiken en mörkare nyans. I följande scen från Älgflickan visar det sig att skolans mest populära tjej Lusse är svartsjuk över Johannas vänskapsrelation med ”den snygga killen”:

”’Du måste vara helt förstörd. Stackars dig. Fast du förstod väl ändå att du aldrig hade haft en chans.’

Jag tittade på henne utan att röra en min.

’Nej. Du har rätt. Jag har aldrig haft en chans. Jag är totalt förkrossad. Jag vet inte vad jag ska ta mig till’, sa jag entonigt. ’Nu går jag och tar livet av mig.’

Lusse såg förvirrad ut, som om hon inte riktigt förstod vad som hade hänt. Ingen drev ju med henne, någonsin.”

Bild av nummer 9/18.

Resten av recensionen går att läsa på:

07.10.2018 kl. 20:16

Att våga

Har börjat sminka mig på ett nytt sätt och det känns så skönt. Skönt med förnyelse och skönt att ha hela fejset nerklottat. Det finns liksom en del av mig som vill vara dragqueen och den delen av mig har väl inte riktigt fått finnas. Rädsla för vad andra ska säga och rädsla för att våga leva ut mig själv är väl orsaken.

Men så klickade det bara en morgon. Och jag sminkade mig till det finaste någonsin. Min nya stil är här nu babes. Älskar mig själv ibland, idag råkar det vara en sån dag. Hoppas du också har en bra dag och att du vågar göra det som du drömmer om. 

 

04.10.2018 kl. 19:27

Ja, jag har drag av exhibitionism

Jag tog ett test för några månader sedan. Testet var ett BDSM test. Det är kanske lite opassande att skriva så här öppet om sådant, men jag har insett att jag är sådan. Jag är en sådan som tar upp det fastän man inte ska. Liksom provocerar fram min roll inom sex och att vara pryd är något helt främmande för mig. I testet som jag tog så fick jag resultat som inte direkt förvånade mig, men som jag däremot har haft annorlunda uppfattning om. En av de fetischer som jag fick som topp 3 var exibitionism. Jag har alltid förknippat exbitionister med att vara de här kararna som står och runkar bakom buskar och flashar sig i Studentbyn bredvid Kyläkauppa (been there seen that). Så därför blev jag rätt förvånad över att på andra plats få exhibitionism.

Jag började forska i saken och googlade exhibtionism. Så här definierar Wikipedia fenomenet:

"Exhibitionism är en drift att på olika sätt synas och uppmärksammas i offentligheten vilket i sin extrema form kan innebära att blotta sitt könsorgan för främlingar. Exempel på exhibitionism är en person som vill märkas i folksamlingar antingen genom handlingar eller utseende, synas i media eller visa upp sig inför en publik." 

Nå. Jag har inga behov av att flasha mitt könsorgan eller visa upp hela min kropp naken, vilket då är parafili. Det känns mer pinsamt och som sexuella trakasserier, något jag inte alls tänder på. Däremot den andra meningen av definitionen stämmer in på mig. Jag vill märkas i folksamlingar och jag vill att folk ska se på mig, fastän jag inte ens har något viktigt att komma med. Tror det förklarar varför jag valt att se ut som jag gör och varför jag sminkar mig på ett sätt som inte är speciellt vanligt. Att jag uppträder på scen har förmodligen med min exhibitionism att göra. Jag vill såklart få ut min poesi men jag tror också att uppmärksamheten jag får är lika tryggande för mig. När folk liksom ger mig bekräftelse, fastän den inte skulle vara positiv, så får jag ändå kraft av att folk ger mig uppmärksamhet. Speciellt när det är stora mängder folk som ger mig uppmärksamhet och när media är med i bilden, så är jag meddetsamma framför nån Yle reporter för att få chansen om synlighet. 

Dessutom har jag en tendens till att gå runt med smått provokativa kläder som inte är för mycket men som ändå är lite extra sexiga. Att ha urringat samt andra provocerande klädesplagg är något jag gärna har på mig. Ända sedan tonåren har jag haft väldigt urringat och ofta också väldigt korta kjolar. Tror min första bild på Instagram någonsin var en provokativ bild där jag hade korta shorts och min pojkvän hade sin hand nära mitt skrev. På Instagram sätter jag ibland bilder på mig själv där jag är mer lättklädd och det har förmodligen med min exhibitionism att göra.

Idag publicerade jag en bild på Instagram. Var på kalas igår och tog selfie när jag dragit ner byxorna för att jag skulle på vessa. Jeu. Såna former tar min exbitionism sig form. Inte kanske så extremt men den fungerar på det sätt att vanilla blandas med exhibitionism. 

29.09.2018 kl. 14:51

Working 10-21

Tänkte skriva ett inlägg om hur duktig jag är. Jag glömmer actually bort hur mycket jag gör. Jag stiger oftast upp nio tiden på morgonen, börjar jobba tio och så slutar jag där runt 21 tiden på kvällen. Det finns alltid något skolarbete, förtroendeuppdrag eller kreativt arbete som måste göras.

Ibland får jag frågor av mina släktingar & barndomsvänner om jag faktiskt bara dåkar (vilket nog är min största hobby men man kan kombinera den tro det eller ej). Och nej. Jag dåkar inte bara. Det här är en lista över allt det jag gör. : 

  • Snart klar med kandidatexamen i litteraturvetenskap
  • Frilansar som estradpoet (har ungefär 2-3 uppträdanden i månaden)
  • Skriver en diktsamling 
  • Ordförande för Ämnesföreningen Prosa vid Åbo Akademi
  • Vice Ordförande för Åbo Gröna Vänster
  • Suppleant i Åbolands Litteraturförening 
  • Ordinarie kårfullmäktigeledamot i Åbo Akademis Studentkår 
  • Frilansar som litteraturrecensent
  • Är nu en prisbelönt kakka idiot som har rätt bra självförtroende

Ett sätt att koppla av för mig är att gå på evenemang när jag hinner. Där kan jag dricka och inte tänka över faktumet att jag faktiskt håller på att arbeta ihjäl mig. Jag är tjugotvå år gammal och har under det senaste året varit tvungen att växa upp rätt rejält. När den här listan ovanför bara växer så leder det till att man måste förändras för att kunna klara av allt. Jag blir heller aldrig nöjd. Jag arbetar mer och får mer erkännande och får mer bekräftelse men det räcker aldrig. Omättande är all den uppmärksamhet jag får och jag undrar varifrån jag blivit lärd/varifrån jag fått den idén ifrån. 

Så ett sätt att inte tänka, inte känna, att helt enkelt hämma arbetshetsen är att knycka åt mig de alkoholhaltiga burkarna från K-markets hylla. Och det är min sanning. 

Från gårdagens evenemang med Prosa

26.09.2018 kl. 20:29

Identitetsskapande genom reklam

Det kommer reklam flygande i mitt och andra människors fejs konstant. Jag går runt med reklam på min kropp. Ibland går jag medvetet runt med reklam på kroppen för att det ska gynna något jag tror på eller så går jag runt med reklam bara för att vara ironisk och rolig och lite småpatetisk. En t-shirt som jag brukar ha när jag dåkar är en Lapin Kulta t-shirt som jag klippt sönder för en önskad look. Folk i min egen ålder brukar tycka om den. Jag var på roadtrip för ett par år sen med några kaverin och såg en låda med "saa ottaa" och då otin jag en Lapin Kulta t-shirt från en paviljong i södra Österbotten. Nu går jag runt som en ölreklampelare när jag är i fyllan, för att min generation tycker att sånt är ironiskt och roligt. 

Så kommer reklam flygande i folks fejs genom dem man följer på Instagram. Nästintill alla följer nog nån som haft något samarbete och gjort reklam om kläder och diverse identitesskapande produkter. Det har blivit vardagsmat att influencers ska influera sina följare att leva på ett visst sätt. Det sätt som personen ska influera en på involverar ofta att köpa en viss produkt för att uppnå en viss typ av människa. Att köpa en nischad produkt gör att man tillhör en viss typ av människogrupp, vissa kläder involverar en i en viss sub-kultur helt enkelt. Egentligen är image och att köpa en massa tavara bland det största identitetsskapandet idag. (Det här drar jag helt från reven, har inga akademiska källor. Det är helt enkelt mina egna observationer och sånt jag läst då jag gått biämnet kulturanalys vid ÅA. "Jag säger bara min åsikt", såsom någon med inga källor skulle säga.)

Egentligen så vet jag inte om det här med att vara gående reklampelare är så bra. Att folk gör vad som helst för företag bara för att få saker eller för att få pengar. Har man mycket följare för att man är bra på att koordinera färger och ser bra ut, så kan man i princip sälja sig själv till en kapitalistisk agenda. Är inte det lite skrämmande? Att jag går runt med en Lapin Kulta t-shirt för att vara lite ungdomligt rolig (vet inte riktigt varför ungdomen är så underlig just nu, som om allt vi skulle göra måste vara konst, så jävla underligt, tror jag borde ta upp det i ett annat inlägg.) gör mig till en person som tycker om att dåka och dessutom gör det öppet. Jag har fått kritik över den där t-shirten. Att man inte som ung kvinna ska gå runt med sådan reklam, att det inte är bra för barn att se reklam om alkohol, att det inte är roligt osv. Varför har marknadsföring som inte har ett konstengagemang bakom sig blivit så normaliserad? Hur kan det komma sig att folk kan leva på att fota sig själv i kläder och detox-téer och lösögonfransar? Att vi liksom uppmuntrar till kapitalism, fast bara om det görs på rätt sätt såklart. För om det görs på fel sätt, om det görs genom att ha på sig en Lapin Kulta t-shirt när man dåkar så är det nog katastrof och ger fel bild av vad konsumism är. Att dricka alkohol i det offentliga rummet är dåligt och därför är det dålig konsumism. En tröja som blivit gjord i sweatshops är jättekiva för att nån snygg tjej på Instagram poserar i den. Kanske det inte är så här svartvitt men när man börjar se på det mer ingående, så undrar jag, vad är det egentligen för skillnad i etiken mellan de två exemplen jag nämnde?

Överlag så borde man nog fundera över varför man köper så jävla mycket tavara hem. Jag borde inte köpa så mycket kalja med hem. Nån annan kanske inte borde köpa så mycket kläder med hem. Men så är det ju. Vissa identiteter och tillhörigheter kräver att man spenderar på ett visst sätt. Och det gör oss allihop till en extremt ohållbar generation. 

15.09.2018 kl. 22:42

Att vara ful

Jag vet inte ens varför jag "bloggar". Jag är inte speciellt bra på det och inte heller tycker jag speciellt mycket om det. När jag hade en blogg i tonåren så skrev jag ju rätt ofta. Den bloggen var fatalt pinsam men jag njöt av den jag var då. Det känns nästan som något sorts grupptryck det här med bloggandet. Just det att jag skriver skönlitterärt triggar mig att ha en blogg. På ett sätt så hoppas jag på att ingen läser den här bloggen. Jag vill att den ska finnas för att "alla bloggar ju" men samtidigt vill jag inte att nån läser, eftersom jag inte är speciellt bra på att skriva för bloggformatet. 

 

Ibland vill jag bara skriva en massa förlåt förlåt för den jag är och varför jag inte kan vara på det sättet som folk vill att jag ska vara. Folk vill att jag ska göra en massa men jag håller konstant upp en vägg som gör tvärtom. Hade fått höra att jag borde ha mina naturliga ögonbryn och det sket jag naturligtvis i och rakade bort hela alltihop. Nu ser jag ut som en baby alien och 17-åriga pojkar ropar vid bankautomater åt mig om hur ful jag är här i Åbo. 

 

Om man en gång fått stämpeln som ful så är det ens hela identitet. Vilket kanske är orsaken till varför jag bloggar. Att visa att jag innerst inne inte är ful. 

11.09.2018 kl. 10:55

Höstlistan & bilder från London!

Vad är dina mål i höst?

Komma framåt med min diktsamling, få mina kandidatpapper och att utvecklas till det bättre med mitt psykiska mående. Hoppeligen får jag börja gå i terapi med hjälp av Kelas terapistöd.

 

I en bar i Camden

 

Vad ser du mest fram emot?

Kommande uppträdanden, Författarskolan, att börja studera igen och alla roliga fester! Och att man får rösta nästa vår! Ser så fram emot min framtid nu (för en gångs skull). 

 

Snygg bild på mig vid Portobello Road

 

Känner du dig klar med sommaren?

Hm. På ett sätt ja. Skulle ha viljat hinna med mer men det vill man ju alltid. Det känns helt okej. Jag hann med en hel del fester och jag blev bjuden på sådana fester som jag aldrig förut deltagit i, vilket var spännande och de festerna lärde mig en del om det finlandssvenska kulturlivet.

 

The boyfriend utanför en grind

 

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

Mådde skit. Riktigt jävla skit. Never again. 

 

Från National History Museum

 

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

Skulle börja sista året vid yrkesskolan och var singel. Var väldigt förtjust i mitt liv just då och kände mig rätt glad över det liv jag hade. Hängde mycket vid After Eight och längtade till att fylla 18 i December. Gjorde också mitt allra första poesi uppträdande då, huh, känns coolt att det är fem år sedan jag började.

 

Westminster Abbey

 

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Bästa var nog när Emma och Roland kom bara för min skull till Jeppis under Jeppisdagarna. Det var riktigt roligt att sitta vid köksbordet och leka "fuck, marry, kill" med dem, kommer aldrig glömma det haha! 

Sämsta var att mitt psykiska mående fortfarande varierar så mycket. Det skiftar så snabbt och jag hänger inte riktigt med själv heller i hur det fungerar. Försöker jobba med det här men det är svårt när jag inte får hjälp tillräckligt ofta. Har inte råd att få hjälp helt enkelt, vilket förvärrar mina humörsvängningar.

 

Skylt utanför George Orwells hem

 

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Min egen poesi. Nå nej. Har tänkt kolla en film om Bergmans liv på bio om nån månad. Ska gå på en del kulturtants evenemang och förstås en del estradpoesi. Till studierna hör ju att läsa, så ska försöka läsa så mycket nytt som möjligt. Blir med studieföreningen ett teaterbesök som jag ser fram emot. Förmodligen väldigt mycket kultur. 

 

 

Får inte svängt den här jävla bilden men en uppstoppad sengångare jag fotade vid National History Museum. 

 

Vad blir ditt mest använda plagg i höst?

En låång skitig-grön blottarjacka som hade sitt tillverkningsdatum nån gång under 80-talet.

 

Blottarjackan, köpte den från UFF för 2€!!!

01.09.2018 kl. 16:44

Det går väl nog ganska bra nu

Idag låg jag, Roland och Emma halvdöda i våra egna krapula-ångor framför en tv där en dokumentär om astrologi förevisades. Plötsligt hör jag min telefon vibrera och jag vänder telefonskärmen mot mina förgiftade ögon. Mina kaverin blir fittiga för att de tycker att jag är för mycket på telefonen. Det jag ser på skärmen är ett efterlängtat besked. Jag hoppar upp framför tv:n och utbrister, "jag tror att jag börjar gråt nu". Roland ser på mig förstrött och hans ögon talar om hur mina överdramatiska tendenser inte biter på honom längre. Jag klämmer fram att jag blivit antagen till Författarskolan och Emma kastar sig över mig. Vi hoppdansar medan dokumentären bakom oss förklarar hur Ronald Reagan använde sig av horoskop för att  reda ut sina äktenskapliga bekymmer under 1980-talet. Min krapula är plötsligt som bortblåst och allt känns precis så som det ska vara. 

17.08.2018 kl. 20:51

Roxanna, 22

Poet bosatt i Åbo, ursprungligen från Jakobstad och bor ibland på Houtskär.

Studerar litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och skriver litteraturkritik.

Politiskt intresserad och älskar att gå i demonstrationer. 

@spurgupoeten på Instagram