Det går väl nog ganska bra nu

Idag låg jag, Roland och Emma halvdöda i våra egna krapula-ångor framför en tv där en dokumentär om astrologi förevisades. Plötsligt hör jag min telefon vibrera och jag vänder telefonskärmen mot mina förgiftade ögon. Mina kaverin blir fittiga för att de tycker att jag är för mycket på telefonen. Det jag ser på skärmen är ett efterlängtat besked. Jag hoppar upp framför tv:n och utbrister, "jag tror att jag börjar gråt nu". Roland ser på mig förstrött och hans ögon talar om hur mina överdramatiska tendenser inte biter på honom längre. Jag klämmer fram att jag blivit antagen till Författarskolan och Emma kastar sig över mig. Vi hoppdansar medan dokumentären bakom oss förklarar hur Ronald Reagan använde sig av horoskop för att  reda ut sina äktenskapliga bekymmer under 1980-talet. Min krapula är plötsligt som bortblåst och allt känns precis så som det ska vara. 

igår kl. 20:51

Förjävligt

I dag färgade jag mitt hår och det ser helt förjävligt ut. Förstår inte hur jag kunde vara så bra på att färga håret när jag var i tonåren. Det är fläckigt och fortfarande fel färg. Helt misslyckat.

Jag har tänkt bleka mina ögonbryn också. De är ju redan blonda och genomskinliga på vissa ställen men det finns liksom fläckar av ljusbrunt i dem som gör att det ser förjävligt ut. Som en leopard ungefär. Oftast rakar jag bort 70% av ögonbrynen så att jag kan måla dem i vilken färg som helst. Men nu har jag tänkt se om mina naturliga skulle fungera i vitt. 

Igår städade jag ur klädskåpet och tog bort alla kläder som blivit för små. Har ju gått upp i vikt och där låg alla de för små klädesplaggen som ett sandkorn i ögat och jävlades. Ganska skönt att slippa se den där förjävliga påminnelsen om att jag inte ryms i mina familjära kläder längre. 

Annars är jag rätt nöjd. 

12.08.2018 kl. 21:42

Recension av Skuggorna

Recension av Maija Hurme & Anssi Hurmes bilderbok Skuggorna till Ny Tid 6-7/2018

I den nyutkomna bilderboken Skuggorna av Maija Hurme och Anssi Hurme skildras saknad genom ett känslosamt och lärorikt bildspråk. Maija och Anssi Hurme har tidigare samarbetat i bilderböckerna Under täcket- (2012) och Fladdermuspojken(2014). Maija Hurme är aktiv illustratör och tar verkligen ut sin färganvändning på ett sätt som gynnar både handling och miljö i Skuggorna.

Huvudpersonen i Skuggorna är ett barn i dagisåldern som känner ångest och saknad. En saknad som visar sig i form av en skugga i barnets sovrum. Barnet frågar varelsen: ” – Har du sett min mamma?”. Mammans frånvaro kommenteras diskret längs med bokens gång som en undangömd påminnelse. Till en början besväras endast barnet av en skugga men sedan dyker även en till skuggvarelse upp som börjar följa barnets pappa. Barnet klarar inte av att leka på dagis på grund av skuggan och pappan tappar bort sin väska på grund av skuggan. Skuggornas utseende går i stiltyp med japanska Studio Ghiblis karaktärer och skuggorna kan till en början uppfattas som skrämmande och besynnerliga. Under handlingens gång förändras skuggornas symboliska värde från ångest till en mer beskyddande och frigörande roll i saknadsprocessen. Mot slutet får skuggorna en roll som beskyddare och barnet accepterar saknadens innebörd.

Bilderboken speglar olika känsloslägen i tematiska färger: marinblått, gröngrått och senapsgult. Vid mer känslosamma och avgörande händelser används mörka och dramatiska färger som ofta tar upp hela uppslag. De mer alldagliga händelserna har vitt som bakgrundsfärg och där utspelas flera händelser under ett och samma uppslag. De dramatiska och intensiva bilderna varvas med de vita uppslagen, vilket leder till en växelverkande berättandestil. Vid handlingens vändpunkt sker en frigörelse från skuggorna varpå färgpaletten expanderar till mer behagliga färgtoner. Huvudkaraktärens känslor går hand i hand med bildfärgerna som förmedlar handlingen till perfektion.

Läs hela recensionen på: http://www.nytid.fi/2018/07/fargrik-beskrivning-av-saknad/

03.08.2018 kl. 14:31

Hur det går med min satans bok

Det känns som att jag endast lever för poesi. Skriver min diktsamling om dagarna och dricker upp orden med inspirationen om kvällarna. Däremellan uppträder jag med min poesi på scen och får förklara åt folk hur det går med "the book". Och helt ärligt så 

                            JAG VET INT HUR DET GÅR

Hur ska man kunna veta vad det är och vart det går och om den är bra - om den inte ens är klar? Ni får väl se om den är nåt att ha om den lyckas utkomma på nåt förlag. Just nu så är det enda jag vet att jag skriver. Skrivandet är huvudsaken för mig och inte resultatet.  

Jag vill istället berätta om hur jag inte behöver använda bh längre. Eftersom jag nästan bara sitter hemma och skriver vid en dator nuförtiden. Ingen träffar mig nästan längre och jag sitter svettig hemma framför datorn med tissarna fria. Jag har en specifik hushållspappersrulle på mitt skrivbord endast för att torka bort svetten under mina tissar med. Det är svettigt att skriva kan jag i alla fall avslöja. 

Var till Jeppis ett varv och då hade jag på bh. Stod i mitt barndomsbibliotek och härjade om att vara störd. Fick många applåder. Blev glad. 

31.07.2018 kl. 13:33

Jag kör förbi

Hela Jeppis är som ett enda töcken av ett förgånget liv. Ett liv där jag konstant gick runt och hatade mig själv. Jag brukade strategiskt sätta mig på ställen i baren där jag kunde se vem som kom in, för att uppföra mig på sätt som den personen skulle uppskatta. Jag var som en missanpassad kameleont som inte riktigt lyckades byta rätt färg. Jag får flashbacks till en massa skit vart jag än vänder mig.

På väg mot sommarstugan igår körde jag förbi en person som jag en gång såg som en vän. Hälsade inte. Jag vet inte vem den här personen mera är. Jag gömde mig bakom mina solglasögon och låtsades att jag inte var den jag en gång var. Jag körde förbi Runebergsstatyn imorse. Där slog ett av mina ex ner mig på marken och lämnade mig liggandes. Ett av hans vanliga utbrott. Det här hände rätt ofta och finns tiotal andra ställen han utövade våld på mig i den här staden. Jag kör förbi Netti och där sitter folk som kallade mig till ful & misslyckad och stirrar på mig när jag kör förbi. Det finns en speciell blick hos dessa människor nuförtiden. Förakt. Min finska lärare stannade idag när hen såg mig utanför det nya köpcentret. Jag öppnade bildörren och över axeln såg jag hur personen vände sig om när ljudet av min bildörr knakade. Hen stod där och försökte placera mig och efter några sekunder så log hen när det gick upp för denne vem jag var. Den här läraren tvingade mig att stanna efter en lektion och öva uttal en gång, eftersom jag var "värdelös på finska" - vilket hen såklart fick ur sig inför hela klassen. Den här staden har behandlat mig som skit. Jag vägrar ta det längre. Jag kör helt enkelt förbi. 

21.07.2018 kl. 19:49

Gångna veckan

har jag varit på jobb. Jag har arbetat som lägerledare på FDUVs läger för personer med intellektuell funktionsnedsättning. På grund av tystnadsplikt så kan jag inte berätta mer än att det var tungt, lärorikt och framförallt roligt. En av programpunkterna var att gå på teaterutflykt och jag fick då se musikalen West Side Story vid Raseborgs Sommarteater. 

Jag hade sett en del reklam och rekommendationer kring pjäsen och hade därför rätt höga förväntningar. Jag såg den dessutom två gånger på grund av att jag arbetade på två olika läger, haha. Raseborgs Sommarteater är en amatörteater som förut har satt upp bland annat Emil i Lönneberga och Mio min Mio, vilka mottogs positivt (av barnfamiljer mest kanske). West Side Story däremot är en rätt svår musikal som i princip är en rip-off av Shakespeares Romeo och Juliet. Vilket kanske inte är så nyskapande men destomer säljbart på grund av dess status som klassiker. 

West Side Story är en livlig och hjärtskärande pjäs som inte går efter den typiska sommarteaterns linje. Som en av de andra ledarna vid lägret uttryckte sig: "Det var mer ädel pjäs än klassisk sommarteater". Pjäsens allvarlighet och kvalitet är högt över vad man väntar sig av en sommarteater och det berömmer jag. Det är gruppmentalitet, rivalitet, stolthet och kärlek som pjäsen i huvudsak behandlar.  

Eftersom skådespelarna är amatörer och gör allt frivilligt är de invecklade koreografierna mycket imponerande. Det är mycket dansande och det märks att koreografen och regissören haft ett gott samarbete. Musiken sköts av en orkester som sköter sitt jobb till perfektion. Sjungandet kanske inte alla gånger var perfekt men det misslyckades verkligen inte heller. Jag lyssnade på några sånger från den ursprungliga pjäsen och de var väldigt svåra måste jag säga. Det skulle därför lätt ha kunnat falla pladask och misslyckas men skådespelarna hade rätt roller för sin begåvning och presterade dem trovärdigt. 

En aspekt som jag speciellt tyckte om var att dramat skildrade klasskillnader väldigt klart. De framfördes stundvis med humor men det blev klart för åskådaren hur de här grupperna levde i USA under 1950-talet, något som jag anser vara viktigt för en sådan här storyline.

Själv är jag lite trött på klassiker eftersom jag blivit itutad via studierna. Klassiker är ett rätt lätt kort att dra och jag förstår varför West Side Story blev vald att uppsättas detta år i Raseborg. Originalet är dessutom svårt att leva upp till och det är imponerande att en amatörteater klarar av att genomföra något sådant utan att det blir pinsamt. Däremot är pjäsen inte riktigt lämpad för mindre barn på grund av våld och mord, något som kanske är lite negativt med tanke på att familjer brukar gå på sommarteatrar. Trots att det inte är en typisk sommarteater får man ändå sommarteater viba. Att våga satsa på något otypiskt kan löna sig och det gjorde det verkligen i det här fallet. 

Jag ger denna uppsättning av West Side Story 3,8 av 5 i betyg

16.07.2018 kl. 10:30

Pride 2018

Kärlek, stolthet och gemenskap. Jag och 100 000 andra var fullständigt lyckliga och hårda med vårt budskap. Med min flagga i handen och en neongul klänning tight kring min plufsiga mage spatserade jag omkring i Helsingfors med budskapet om rätten att få vara sig själv. 

Jag tror inte att jag någonsin kommit ut ordentligt. Så jag kan väl göra det nu. Jag är pansexuell. Har väl alltid varit det och jag är bekväm med att vara det. 

Med mina fina kompisar spenderades en fnissig och annorlunda utekväll. Jag kände mig bubblig, liksom en dålig skumppa som exploderar på studentmössan stod jag i kön in till nattklubben. 

Suddig och mysig bild. 

Från klubben.

Och jag är stolt och jag är hoppfull kring framtiden för dem som var med i paraden. 

06.07.2018 kl. 14:46

Photoshoot

Nu är det två veckor sedan jag var i Ekenäs. Jag hade ju ett poesi gig och dessutom en photoshoot där. Min kompis Kevin Stewart är fotograf och poet och det är via skrivandet som vi har blivit bekanta. Han är väldigt excentrisk och han ville gärna göra en liten photoshoot. Så jag gick med på det då jag för en gångs skull var i Ekenäs. 

Det var rätt motigt i början eftersom jag känner mig alltid så obekväm när folk ska fota mig. Med tiden blev jag avslappnad och kände mig till slut nöjd framför kameran. Vilket var roligt att jag faktiskt kände mig snygg för en gångs skull. Bilderna blev också rätt bra, vilket jag också är nöjd över. 

Vi tog säkert 300 bilder och under 10 blev bra så det säger kanske en del om hur länge det tog att få mig bekväm. Liksom vissa poser och miljöer fungerade inte alls och därför blev det inte mer än så. Men de som blev lyckade är jag nöjd över!

Alla bilder är tagna av Kevin Stewart 

29.06.2018 kl. 20:05

Mökkilife

Jag firade midsommar vid en stuga i Sastamala med runt 14 andra personer. Det var min pojkväns kompisar som jag hängde med och jag var en av de få helt svenskspråkiga på stället. Stället låg mitt ute i skogen vid en liten sjö och allt var mysigt och stenigt. Vi hade bastun igång flera gånger och jag doppade mig för första gången denna sommar. Det var kallt och blåsigt, men man hade ju hällt i sig en par lonkkun så det blev ju varmt till slut. Överlag kände jag mig lite utanför och det brukar jag ofta bli i sammanhang där folk med helt andra intressen än mig figurerar. Men det är nåt som jag blivit rätt van vid. 

Jag fick också en del inspiration av det som hände omkring mig. Jag är en sån som gärna observerar och det var väldigt liv i luckan stundvis, så ur kaoset fick jag idéer att skriva om. Som när jag insåg att alla individer bara går runt och är övervuxna barn som låtsas vara vuxna. I en värld där det är ett kriterium att vara vuxen för att bli tagen på allvar, är det sällan folk vågar visa sina tankar ärligt. Att det ligger en vilja att inte följa riktlinjer, som endast kommer fram när alkoholen rinner ner. När man får i sig alkohol är folk mitt i allt 9 år igen och ska sjunga sina Disney favoriter. Det här är så satans intressant och jag insåg att folk kanske lever liv som de nödvändigtvis inte ens vill leva. 

Midsommar är verkligen ingen favorit för mig. Min egen födelsedag är kanske min favorit då det handlar om högtider och fester. Men i år måste jag säga att jag blev rätt nöjd. 

Känniapina

25.06.2018 kl. 13:09

Åbobo från Jeppis som bor på Houtskär ibland

Tills jag var 19 år gammal bodde jag i Jakobstad. Jeppis är en skitstad samtidigt som det är stället jag lärde mig mitt modersmål, fick mina första vänner och lärde mig hur världen är uppbyggd. Jag känner en stark ambivalens mot min hemstad. Det finns fina och kreativa människor där men samtidigt finns det hat mot det annorlunda. Att känna alla i staden och aldrig få gå ifred utan blickar. Att ha fått stryk av folk i lågstadiet som nu ska komma och krama en på baren. Jeppis har kultur och Jeppis har jantelagen, kan man väl säga. 

Jag flyttade till Åbo för att studera litteraturvetenskap när jag var 19. Första året i Åbo gick ut på att bryta mig från hemstaden. Och att sup sönder mig själv ungefär. Jag lämnade väldigt mycket då. Jag övade bort min dialekt, jag gjorde slut med min dåvarande partner, jag slutade komma hem och jag slutade säga att jag var Jeppisbo. 

Nuförtiden säger jag att jag är Åbobo. Det finns ju dock regler för att få kalla sig till det. Man ska ha bott i Åbo i ungefär trettio år och sprungit Paavo Nurmi loppet naku och man ska väl ha tuttat på Åbo brand och what not. I mångas ögon är jag nog inte Åbobo, men jag känner mig som det. En faktor som har påverkat är säkerligen min pojkvän. Han är Åbobo och har dialekten, mentaliteten och historian för att få kalla sig till det. Själv har jag inget av det. Kanske bara en vilja att få hitta ett ställe som påminner om mig själv. 

Det här är tredje sommaren som jag bor vid Houtskär. Houtskär en ö som hör till Pargas men som ligger rätt långt ut i skärgården. Jag har jobbat vid Houtskärs Skärgårdsmuseum och blivit rätt van med skärgårdsmiljö nu. Jag bor ungefär 4 månader av året där ute. Det är vackert, det är finlandssvenskt och det är gammaldags. Jag identifierar inte mig själv som en del av den platsen men jag uppskattar Houtskär väldigt mycket. 

På senaste tid har det blivit väldigt viktigt för mig att få identifiera mig som en person som kan förknippas med ett ställe. När jag figurerade i Åbo Underrättelser här för en månad sedan kallades jag till "Åbobo". Kändes lite som att jag blev det då. Jag kan inte släppa min bakgrund helt heller. I fredags hade jag ju ett gig i Ekenäs, där jag läste upp en dikt på Jeppis dialekt. Det lever en blandning av ställen i mig som inte har kommit överens med varandra ännu. Man kan väl kanske kalla mig till en Åbobo från Jeppis som bor på Houtskär ibland. 

20.06.2018 kl. 12:35